Conversation piece

Anna-Karin Arvidsson och Katarina Botwid
1 april - 21 maj 2021

Stängt!

På grund av nya regionala restriktioner är Växjö konsthall stängd från och med 7 maj till den 31 maj.

Om Conversation Piece

Ur en systematisk men poetisk brevväxling mellan konstnärerna Anna-Karin Arvidsson och Katarina Botwid har vårens första utställning på Växjö konsthall vuxit fram. Genom samtal, män som hatar mullvadar, asketism, överdåd och fingeravtryck – närmar den sig leran och dess förhållande till människans identitet – som producent, konsument, bevarare och förstörare. Begreppet conversation piece ringar in de typer av föremål som tänder gnistan för samtal. Dialogen stannar inte i breven utan söker sig vidare genom utställningens materialitet, relationer och skilda uttryck. Katarina Botwid och Anna-Karin Arvidsson är båda keramiker utbildade på HDK på Linjen för keramisk konst och leran utgör fundamentet för deras konstnärliga utforskande.

Katarina Botwid är baserad i Malmö och vid sidan av sitt konstnärliga arbete, bedriver hon unik arkeologisk forskning vid Lunds universitet, med inriktning på forntida keramiker och deras hantverksskicklighet. Hon undervisar även på Hellidens folkhögskola.

Anna-Karin Arvidsson är baserad i Växjö och är bland annat representerad inom Växjös offentliga konstscen. Arvidsson arbetar också som lektor på programmet Design + Change vid Linnéuniversitetet där hon har fördjupat sig i det keramiska materialet ur ett designperspektiv och med fokus på, hur synen och förståelsen för materialen, kan vara en del i en strävan mot en mer hållbar framtid.

Följ med digitalt

Följ med på våra sociala medier! Vi guidar dig runt genom digitala visningar, ateljébesök, bilder och berättelser om utställningen.

Knåda själv

För den som är sugen på att själv bekanta sig med leran som material erbjuder vi ett enkelt men naggande gott kit att ta med hem och utforska. Kiten kommer att finnas för avhämtning vid konsthallens entré under utställningsperioden så länge lagret räcker.

Samtal om lera, ursprung, asketism och överdåd

Under utställningens gång kommer konstnärerna arrangera samtalsmiddagar på olika teman, med särskilt utvalda gäster. Middagarna dukas upp mitt i utställningen och alla besökare som vill är välkomna att observera händelsen om coronarestriktionerna lättar.

Lördag 24 april Middagssamtal med Katarina Botwid kl. 16.
Onsdag 7 maj Middagssamtal med Anna-Karin Arvidsson kl. 18.

Obs! Uppdaterad information: båda middagarna kommer vara stängda för besök.

Leran, narcissos och ytans krusning - en reflektion

Ragnhild Lekberg, intendent

Människor gör allt för att försöka vara och förstå oss själva och försöka vara vad vi borde vara baserat på vad vi förstått. Och när vi gör det tar vi omgivningen till hjälp, till exempel mäter vi oss med och testar att passa ihop med gemensamma idéer och saker vi har omkring oss. På senare århundraden har de där idéerna och sakerna blivit fler och fler.

Människan verkar ha snurrat runt på jakt efter markörer för sina identiteter eller jagkänslor, sökandes efter ett träd med bark som ens egen, på köpcenter och i webbutiker, hos psykologer och coacher, i hantverksbodar och på drejkurser – i decennier. Ständigt irrande i den omfångsrika frågan; vem är jag? Är jag liksom naturlera som formats av obskyr person från Västerbotten eller är jag mer skitsamma från webbshopen made in China? Hinner jag vara något av det innan jag känner att jag behöver vara något annat?

Jaget, smaken och smutsen

Vi spolar tillbaka och ställer en rak fråga; Kan ett material påverka en människas identitet?

Om vi låtsas att det kan det – hur?

Ptja, leran möter ju oss i olika former som praktiska och estetiska produkter, koppar, tallrikar, spisplattor etc. De ingår i olika stiltraditioner och föreställningar om vad som är bra och fint inom olika livsstilar. Beroende på vilken grupp vi tillhör (eller vill signalera att vi tillhör) väljer vi olika prylar – som ibland är gjorda av lera. Vi möter den (leran) också i sin mindre bearbetade (men oftast människopåverkade) form. Om vi exempelvis går runt utomhus när det regnat, om vi gräver, är en bonde som plöjer och sår osv. Leran är kort sagt en del av många (låt oss säga alla) människors livsmiljö, och är även ett av de material som vi har en flertusenårig historia tillsammans med, till skillnad från mer sentida varianter.

Lera anses idag också som något finare än säg plast. Men viss lera är också finare än annan. Leran under skorna (som man som lök på laxen råkat gå in med), den är inte ens lera utan smuts, okontrollerad av människan. Om man stövlar in med den leran säger den kanske något om ens identitet. Att marken inte är asfalterad där man bor kanske. Att man inte bryr sig om att hålla rent kanske.

Om leran färdas genom ett system som massproducerar koppar som många kommer ha råd att köpa, så är det fortfarande finare än plast, men inte lika fint som när någon som kan sin sak gjort en alldeles unik kopp för hand. Inget av detta är lerans fel – den är omedveten om att den ens är lera – det är människor som tillskriver den dessa betydelser.

Detta är ett av människans sätt att förstå sig själv och andra på. Vår smak och ”kunskap” om vad som är bra, gott och vackert inrättar ett praktiskt socialt system som också säger vem som är bra och god (och därmed vem som inte är det). Det gäller inte bara de saker som kan göras av lera utan även leran i sig. Den uppfattas som mer genuin än material som människan själv rört ihop på industri eller i labb. Leran symboliserar naturlig kraft, ett ursprungligt och vilt element – men som kan tämjas och tyglas av människan. Och är det något som homosapiens tycker om så är det att tygla det vilda.

Det ekar och speglar

Människan lever i ett, vad som kan tyckas vara ett skräckfilmsartat scenario, där vi hela tiden agerar i rum av speglar. De som visar oss mer välsvarvade och har snyggbelysning stannar vi gärna framför. De som avslöjar oss i våra svagheter och kranka blekheter skyndar vi förbi.

De där reflekterande ytorna är naturligtvis inte alltid en spegel per se. De är grejer, aktiviteter, yrken, värderingar, estetik och val av attityder i mötet med andra människor.

Många har hört den grekiska myten om Narcissos som förälskar sig i sin egen spegelbild. Men innan han sätter sig där vid strandkanten och spanar in sina egna drag var han betuttad i nymfen Echo. När han ropade efter henne fick han bara sina egna ord tillbaka. I myten blev det ett problem – Narcissos valde till slut bort Echo – men kanske är vår tid ändå en slags verklighetens travesti på denna myt.

Det där creepy lustiga huset som vi lever i har nämligen alltmer blivit till en ekokammare. Echo chamber är ett begrepp som använts länge inom amerikansk samhällsdebatt men som nu också beskriver ett mer globalt fenomen, där åsikter upprepas av personer med samma ideologiska ståndpunkter, i olika mediala och sociala forum. Rundgången gör att det blir allt svårare för oss som individer att se och ta del av perspektiv som utmanar den egna världsbilden. Denna sociala instinkt och de ekande samtidstendenserna verkar samverka för att låsa in oss än djupare i en narcissism vi knappt kan hjälpa. Vi står där i någon slags grupp men ensamma, sökandes oss själva i varje form och yta, medan en kör av Echo svarar med våra egna ord.

Stopp ett tag

Det blir för endimensionellt. Bara mörkt och dramatiskt. Bara en röst.

Myter och dystopier är ju sällan bara sanna. De höjer ett förenklat, varnande eller allt för enhetligt förpackat finger i en mycket mer flerdimensionell verklighet. Människan har ju till exempel också den där historiska relationen till leran. Det finns kunskaper som ärvs eller hittas på nytt. Att människan fortsätter att plocka upp material ur marken för att göra sig fat och sådant, trots att det finns plast och fabriker som kan göra praktiska prylar åt oss, kanske säger något annat om oss – inte så mycket som individer – utan som art. Vår arts identitet innehåller bland annat att vi gärna gräver upp material och formar det med händer eller enkla verktyg. En del av vår identitet är att vi återvänder till denna typ av handling om den finns tillgänglig för oss.

Människan söker i sin jord – kanske efter en annan framtid – lite lite bortom de där otäcka spegelsalarna. Efter något mer än markörer för en identitet vi aldrig hinner ikapp. Kanske, efter vänner att dela leran med, som har egna särdrag och komplikationer. Närmre det vi inte kan kontrollera.

En krusning på vattenytan kan bryta Narcissos självbeundran, ett stilmässigt uttjänt föremål bryter livsstilsförtrollningen och i verkliga livet är det inte bara Echo som hojtar i skogen. Andra röster bryter ensligheten och händer kramar leran alldeles oavsett.